Oh no.. Jag är förkyld, hoppas bara att mitt immunförsvar inte låter det bli värre än så här. Skallen spränger och alvedonen hjälper inte! Det värker i bröstet, det gör ont i halsen och jag låter som en kråka som passerat bäst före datum för evigheter sedan.. Och ingen energi! Det suger.

När man mår halvkrassligt ska man ju skämma bort sig lite, eller hur? Fick handmassage och fransk manikyr utav några fina på skolan idag :) <3  Myspys!
Har dessutom varit till frissan och fått håret klippt.. dock lite mot min vilja. Mamma har hotat med att ta fram kökssaxen eller rakapparaten om jag inte klippte mig frivilligt hos malin. Hojja, jag som inte ville. Håret hade blivit så långt, och längre ville jag ha det. Men ja jag vet, man måste klippa sig om det ska växa! Ångesten som kom när jag såg decimeterlånga hårslingor falla ner på golvet var obeskrivlig.... Hon sa att hon tog bort kanske 4 cm, men det känns som 2 dm... Det känns jättekort och inte alls som jag!

Tur för mig att håret växer som ogräs och snart kommer vara lika långt igen :)

Nu blir det att ta igen missade avsnitt av " Mot alla odds " Underbara tv serie :) Man blir glad av att se dom! Sen ska jag svimma i sängen och sova tills jag vaknar...

Nu när jag känner mig halvkrasslig och på väg att bli genomförkyld, så längtar jag extra mycket. Det är i stunder som denna jag önskar att det inte vore som det är, och att jag kunde ha henne här hos mig. Känna henne kura ihop sig på magen/bröstkorgen, spinna som en motorcykel och dela med sig av en otrolig värme... <3 Få mig att bli glad på ett sätt som bara hon lyckades med, i stunder som denna när man känner sig depp, less och bara vill gräva ner sig, då fick hon mig alltid att le och bli varm inombords.

Saknad.

Herre gud, pappas förkyldning har satt sig på hjärnan!!! . Han skulle ta bilen och fara över på västra strand för att hämta hem lillebror som var hos en kompis. Det här var vid 17 tiden ungefär, vi skulle äta middag. Han tog med sig hunden, Bilbo älskar att åka bil och tycker säkert att det hör till hans hundliga rättigheter att få följa med husse på en tur! Nå, dom kom hem, vi satte oss och åt. Till saken hör att Bilbo liksom brukar känna på sig när vi har ätit färdigt, så då kommer han alltid larvandes och ska "städa" upp det som hamnat på golvet. Ligger han ute så brukar han alltid skälla till och vill komma in när vi käkat klart. Det slår aldrig fel! Nå, vi åt och satt och surrade ett tag. Efter ca 30 minuter började vi fundera vars tusan hunden var någonstans eftersom att han inte kom och städade under bordet som vanligt, och inte skällde heller för att han ville in. Mamma gick ut i hallen för att kolla om hunden låg och snarkade där, men nej. Hon öppnade dörren utan att se skymten av honom.. Då började dom fundera på om pappa lyckats glömma hunden i bilen! Så han gick ut och öppnade garaget, och öppnade bakluckan. Mycket riktigt - där låg våran lilla ( läs stora ) vovve och väntade snällt på att någon skulle komma och hämta honom! Detta var en halvtimme senare...
HAha, men hunden var glad och nöjd ialla fall. Gode tur att han älskar bilen! Hade det varit riktigt illa hade han blivit livrädd och aldrig velat åka bil igen. Men nu var det inte så! :)

Lillebror har varit tokförkyld. Nu ligger även mamma och pappa däckade och det låter på dom som om dom vore döende... Väntar bara på min tur. Just nu känns det som att även jag kommer att åka dit. Jag blir inte förvånad om jag också blir sjuk. Har ju trots allt hållt mig frisk sen i våras nån gång. Personligt rekord!! Men efter alla dom sjukor som jag råkade ut för i tvåan så har mitt immunförsvar varit på topp nu :) Ta i trä! Men turen måste ju vända någon gång...

Ja jösses vilken hemresa det blev igår. Vi som oroade oss för stormen alla varnat för som skulle härja där nere. Jag tyckte det som var räckte gott och väl, man blåste ju nästan bort bara man tänkte tanken på att öppna dörren.. Men tydligen var det inte så farligt som alla väder nisse-lassar hade befarat.

Desto värre blev det när vi kom till Jokkmokk/Porjustrakten. Glashalt väglag, mörkt ( givetvis ) och snöoväder... Man såg ingenting. Någon mil utanför Porjus hamnade vi i diket.... Det stod en skock renar på vägen helt plötsligt, pappa försökte bromsa men det var lönlöst. Dom var så jäkla nära, Så han styrde ut i diket. När man har knappt nån sekund på sig att välja innan det smäller så verkade det vara det smartaste valet. Vilket det också var! Alla renarna klarade sig, det gick bra även för oss och bilen. Plogkarmarna var mjuka och stora så det var som att landa i bomull. Tur var väl att det inte fanns någon stor sten precis där... Nå, vi lyckades krångla oss ur bilen och ta oss upp till vägen. Pappa gick och satte upp varningstrianglar och sen skulle han ringa bärgaren! Men han hann aldrig så långt, för precis när han skulle ringa så kom det en lastbil med nå snälla lastbilsgubbar som erbjöd oss hjälp med att få upp bilen.

Då först blev jag rädd!!  Jag och min jäkla fobi för lastbilar alltså..... Hojja jag skakade rent. Där står det en stor jävla lastbil nån meter ifrån mig... stor och livsfarlig. Helt plöstligt börjar fanskapet köra närmare ( endast för att komma närmare bilen så att vi kunde koppla på kedjor så dom kunde dra upp oss... ) men gud... vet inte hur långt jag backade undan för att ta mig så långt bort från den som möjligt. Hade inte pappa ropat fast mig så hade jag nog backat hela vägen hem till Porjus.. Fattar inte att jag är så rädd för lastbilar.

Nå, hem kom vi då tillslut! :)

Så igår tackade jag gudarna.. eller snarare min skyddsängel för att det gick bra. Jag tänker alltid.... " tänk om...."

I mina tankar hade det kunnat vara en älg som stod på vägen, där pappa kanske inte hade hunnit styra ut i diket eller något i den stilen... och att krocka med en älg eller lastbil ( bland annat ) är en utav mina värsta mardrömmar. Bara att vara med om en bilolycka hör till mina värsta farhågor... Men nu var det ju inte så farligt! Så, tack min kära skyddsängel och tack till dom snälla lastbilsgubbarna som hjälpte oss! Gud värt!!

Imorse lyckades jag försova mig... duktigt. Som tur var missade jag inget viktigt på sjukvården. Nu ska jag fortsätta knåpa ihop mitt CV och personliga brev. Det är inte roligt, svårt är det också!

Varit på stan en sväng idag. Hittade mig ett nytt linne, en topp, ett par nya byxor och lite andra bra och ha grejer. Lunchade och åt lite sushi, gode gott! Varit sugen på det länge nu :)

For upp till underbara farmor efter lunchen. Hade velat skriva en massa massa här nu om hur det var, men jag har inte tid. Hon hade förändrats mycket till utseendet, hon såg magrare ut, ögonen var inte som dom brukar.. Lyset är tänt men ingen är hemma. Det är en ganska bra beskrivning. Hon pratade lite, men det var inte mycket jag förstod, finsk/svensk gallimattias... Det gick inte att förstå. Hon var trött, men glad ialla fall. Det plågar mig att se henne så, se hur hon sakta försvinner och förändras allt mer pga sjukdomen... Man kan inte göra något åt det och jag avskyr det. Jag saknar min farmor så oerhört mycket, hon är inte densamma. Men, jag försöker se det som är bra. Hon log mot mig, strök mig över kinden och fingrade lite i mit hår. Hon såg så glad ut när hon tittade på mig. Pappa konstaterade när vi for därifrån, att det syns att hon gillar mig väldigt mycket, även om hon inte kan placera mig, så har hon som vaga minnen om vem man är. Saknar henne så oerhört och jag önskar att jag kunde prata med henne, att hon skulle förstå. Näää... nu blev det mycket ändå. Det här djupa får jag ta nån annan gång. Jag behöver skriva av mig känner jag..  Jävla demensjukdom från helvetet.

Efter besöket hos farmor blev det Hockey. Gick åt helsike idag för modo. Inget flöt på för dom under matchen.. Vars gick det snett? Nå, man kan inte alltid lyckas.

Får se hur det går att ta sig hem imorgon. Det stormar här nere och man blåser nästan bort. Det är utfärdat en klass 2 varning och man blir rådd att inte ge sig ut på vägarna. Hmm... kan bli spännande det här.

Jag ska lägga upp lite bilder när jag får fason på allt med den nya datorn och sladdar mm. Det är oftast lättare att beskriva saker genom att visa bilder.

Nu ska jag krypa till kojs. Godnatten!

Framme i övik. Helt underbart! Klarblå himmel och strålande sol hela vägen ner. Hela jag fylldes av lycka, det bubblade i hela kroppen. Jag har saknat solen. Nu längtar jag galet mycket till våren, och sommaren då det är ljust dygnet runt.

Varit och ätit middag på Mamma Mia med pappa. Åt någon god kyckling på salladsbädd. Mums. Och dum som jag var tog jag en cider till det.. dåligt beslut när jag vet att jag inte borde dricka det. Hela magen svullnar upp och det känns som att någon genomborrar mina organ med taggpåle... så blir det varje gång jag dricker cider. Det brukar sluta med att jag inte kan stå rakt, utan jag går dubbelvikt av smärta. Är nog bara att ge upp det där med cider.. brukar tänka att " det kanske går den här gången, det är ju en annan sorts cider nu. " men nää...

Nå, medans vi satt där så kom det in en kille. Pappa tyckte han såg bekant ut, jag tyckte han såg både bekant och snygg ut... Mest troligt var det en av de nyare spelarna i Modo. Enda skillnaden nu var att han faktiskt hade tänder i munnen ;) När han spelar match så ser man honom oftast utan tandskydd, det behövs inte med tanke på att han är ganska tandlös redan... Men nu måste han då satt in löständer! Om inte annat så var spelaren och den här killen väldigt lika. Lite svårt att avgöra när dom har vanliga kläder på sig!

Nu gör jag en tidig kväll. Imorgon blir det en sväng på stan, en tripp upp till farmor och sen Hockeymatch! :)


Gååddnajjt folks! :)

Idag var sista dagen på sista praktiken som Undersköterske-elev ever! Sista dagen jag presenterade mig som " karolina, undersköterskeelev " Nästa gång, då är det på riktigt, då är jag en undersköterska! Kan inte riktigt förstå att vi snart är färdiga med skolan, för gott om vi vill!

Slutbedömning idag på BB/Gyn & förlossning. MVG, full pott på alla kriterier, min handledare & all annan personal nästan tvingade mig att lämna namn och telefonnumer till chefen med kommentaren " Vi vill gärna ha dig som medarbetare! " Inte illa pinkat! Känns skitbra rent ut sagt. Nu sliter folk i mig från minst tre olika ställen och vill ha mig att arbeta i sommar.. Känns nästan lite jobbigt när man inte kan välja, och när man vet att man kanske inte kan ta vissa jobb pga att det inte finns boende... Nå, det löser sig sa han som sket i slasken :)

Ringde till min underbara faster Gunilla ikväll, satt och surrade om allt och inget i över 30 minuter. Otroligt glad över att jag har henne att prata med, vad det än gäller så finns hon där för mig! Hon är världens bästa och klokaste helt enkelt! <3

Nu är det dags att krypa till sängs. Klockan ringer 06.00 För att.... Jag och pappa ska äntligen dra till Övik!!!!!!!!!

Kan inte beskriva min längtan!!!!!

Hotellet i övik är bokat nu! Hoppas bara att vi kan fara, pappa har en förkyldning i kroppen och är han dunderförkyld så är en öviksresa bara att glömma. Ingen bra idé att komma till min underbara 91 åriga farmor med en massa smittor.

I söndags kväll när jag var hemma så satt jag och kollade igenom en tjock pärm som mamma och pappa gjorde iordning när jag var liten, där har dom sparat en massa papper från tiden på BB, gamla grattiskort från födelsedagar osv.

Satt och läste igenom korten, väldigt många var från farmor och farfar - speciellt från farmor. Ett av korten hade jag fått på alla hjärtans dag av henne - för ungefär 17 år sedan. När jag läste det där på kvällen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, även om jag samtidigt satt och log som en idiot. Glädjetårar blandat med sorgetårar. Glädjetårar för att jag har turen att ha en sån underbar farmor, att jag är så omtyckt av henne. Sorgetårar över att hon inte längre minns vem jag är. Att hon inte är den samma person som hon var då. Någonstans inom henne, långt bort..finns jag, det ser man i hennes ansikte ibland... men bara ibland. Hon blir glad över att se mig, även om hon inte kommer ihåg vem jag är. Sorgetårar för att hon inte skulle förstå när jag säger att jag älskar henne, hur mycket hon betyder. Det svider att jag aldrig kunde berätta. Det finns mycket jag skulle vilja tala om för henne, men hon skulle inte förstå.

Även om jag alltid har vetat att jag varit farmors ögonsten och älskling, så blev det ännu mer tydligt för mig nu. Allt hon skrev på kortet... Jag är bara så glad att mamma och pappa sparat allt. Jag vet inte hur många såna kort jag har. Visade kortet för mamma och pappa dan därpå, även om fick tårar i ögonen.  

Nää, nu ska jag sluta vara nostalgisk.

Nu är det dags att göra saker jag inte gillar, saker som gör att jag får gåshud och kalla kårar efter ryggen - ringa samtal till folk jag nästan aldrig pratat med.. Vet inte varför det ska vara så jobbigt. Hahaha, mina händer skakar redan... gud vilken fånig fobi jag har alltså.. Men, ska man uppfylla sina drömmar så får man faktiskt ta tummen ur röven!