Jag har börjat tro att det finns någon där uppe, kanske inte nödvändigtvis där uppe, men att det finns någon, någonstans som hjälper mig i vardagen med allt jag tar för mig. Speciellt när det gäller skolan och mina prov.

I höstas när skolan började bestämde jag mig för att verkligen ta tag i skolan så jag fixar allt inför studenten, börja plugga i tid inför prov osv för att slippa tänka på en massa omprov. Tidigare tänkte jag alltid " jag hinner plugga sen, jag har lång tid på mig " men tiden bara rusade iväg och det slutade nästan alltid med att jag satt med paniken i halsen och idiotpluggade en eller två dagar innan provdagen. Oftast så gick provresultaten åt helvete, eller så gick dom inte så bra som jag hoppats. Dvs ett godkänt, och jag vill ha så mycket mer än bara ett G. jag har bara inte orken att plugga! Jag får skylla mig själv, jag vet!

Så, jag hade alltså bestämt mig för att börja plugga i tid och kanske lyckas bättre på proven - tror ni jag höll det? Nej, givetvis inte. MEN - här är det konstiga. Jag har klarat alla prov, och jag har klarat dom med BRA betyg! Trots att jag läst igenom provmaterialet lite snabbt i en/två dagar innan. Jag har alltid trott att jag inte klarat proven, men sen kommer mina lärare och säger att jag har klarat dom med ett starkt G eller VG. Det känns så otroligt skönt med tanke på att jag har jättemycket i skolan som jag har kvar att göra, och jag är superstressad och känner pressen över bröstet hela tiden. Men jag förstår bara inte hur det är möjligt att det kan gå så bra...? Ibland känns det som att någon hjälper mig, någon som vill mitt bästa och vill att jag ska må bra.

När jag gick i tvåan så mådde jag väl inte speciellt bra, det var så mycket som hände runtomkring mig och jag kände mig ledsen och orolig hela tiden pga en mängd saker, dessutom var jag sjuk väldigt OFTA ( kanske pga att jag mådde som jag mådde ), och alla sjukdomstider gjorde att jag hamnade efter i skolan och jag mådde bara sämre utav pressen som då kom som ett brev på posten. Det blev bara som en ond cirkel. Skolan blev lidande och nu i trean sitter jag här med en massa saker som jag måste hinna med innan studenten. JAg tänker hela tiden på hur tusan jag ska hinna, när orken inte ens finns. Jag är så skoltrött. Men på något skumt sätt så tror jag att det fixar sig.

Men det här med hjälp från annat håll... Jag tror faktiskt på att vi alla har någon som finns vid våran sida hela tiden. Kanske en släkting som dött, som nu finns vid våran sida och vakar över oss och hjälper oss när vi som mest behöver det. Jag tror att jag har någon vid min sida! Oftast så vet man vem det är också! Det bara känns!

Jag kanske är galen, men det är vad jag tror och hoppas på - att det finns någon där, hela tiden!

För mig känns det tryggt ialla fall!

Vad tror du, finns det någon vid din sida?