Bomben har slagit ner.  Den jäveln träffade mig rätt i hjärtat och smällen var ofattbar. Det gjorde ondare än vad jag trodde att det skulle göra, kanske för att bomben var större än jag väntat..

Nu gör det ont på ställen i kroppen jag inte ens visste fanns..

I söndags fick jag reda på att blodprovet vi tog på lillebror visade allergi, mot både hund och katt. Och att vi måste göra oss av med båda två... I första hand omplacering, i andra hand... ( vill inte tänka på det, inte ens något av alternativen ) Han är så kraftigt allergisk att vi inta kan ha dom kvar.

Kunde inte hejda mig själv, tårarna bara sprutade åt alla håll. Hjärtat gick i tusen bitar och det känns som att det aldrig kommer bli helt igen, några bitar kommer alltid att saknas..

Vill inte vara ensam, då kommer alla tankar, all panik och ångest, alla tårar.

Försöker att ta en dag i taget, försöker förtränga alla tankar som rör den här soppan.

Tanken på att dom inom en okänd framtid inte kommer vara kvar här, att dom inte kommer vara våra nåmer, tanken på att jag kommer förlora mina ögonstenar, tanken på att Bilbo som varit här i mer än 4 år inte kommer finnas kvar hos oss, tanken på att bella bara har varit här i knappa 3 månader, inte ens det, tanken på att det är min katt som dragit igång den där allergin, den tanken håller på att kväva mig. Har skuldkänslor upp över öronen, trots att jag inte borde ha det. Ingen av oss kunde veta.. Men hade inte katten kommit, så hade allt varit frid och fröjd nu och vi hade inte behövt göra oss av med hunden.