Tänk, tänk..om. NEJ! Vill inte ens tänka tanken. Men tänk om det är så, eller ialla fall nästan?  Vadå nästan..? Vet inte vad jag skriver..känner mig bara sjukt orolig. Just nu så..ja. Rykten. Jag avskyr dom. Man går runt i ständig ovisshet tills man vet sanningen. Man oroar sig..en spänd, hård klump i både magen och bröstet, och man kan inte tänka klart eller koncentrera sig! Avskyr det.. Jag kan ju bara hoppas..

Så förvånad man kan bli över känslor för folk...det är läskigt. Om du inte vore så svår. Men lite utmaning vill man ju ha, jag vill inte ha något som bara kommer så fort man tänker tanken. Något att bita i, att kämpa för!

Då var allt igång igen..eller? Vet inte säkert, något är det!

Sanningar och lögner, radade på band!

Har lite bråttom, så jag skriver inte så mycket.

Vill bara lägga ut en låt med text som Åman tipsade mig om! Blev kär i den på en gång, den är så satans fin, jag älskar texten. Hittade ingen låt med Thåström, alla var bara live, och det ville jag inte ha. Så det fick bli verisionen med Imperiet. Men det duger lika bra det! Ja..här kommer den <3

Österns röda ros

 Där torkan är som svårast
och där öknen står i brand
Finns sanningar och lögner
radade på band
Bland krypskyttars kulsprute knatter
Lever mänskor med en dröm
Med taggtråden runt halsen
ammas barnen varmt och ömt

Men om du vet var stjärnor faller
och var regnbågen tar slut
Om du fortfarande hör ditt hjärta slå
skall du finna österns röda ros

Där stålfåglar flyger om natten
över dom som flytt sitt land
Där kartritarnas gränser
dras i blodig sand
och pojkar som bara ligger där
sina ögon öppna fast dom inget ser
Dom som aldrig mer ska få skratta
eller kyssa en flicka som ler

Men om du vet var stjärnor faller
och var regnbågen tar slut
Om du fortfarande hör ditt hjärta slå
skall du finna österns röda ros

Jag hör deras röster
Jag hör hur dom skriker
Jag vet att dom finns där
Jag vet att dom lever

Så om du vet var stjärnor faller
och var regnbågen tar slut
Om du fortfarande hör ditt hjärta slå
skall du finna österns röda ros

Rubriker..det är bra knepigt det!  Har nästan alltid samma besvär med att hitta en bra rubrik, jag vill ju att dom ska vara lite spännande, mystiska, eller något åt det hållet. Man kan ju alltid skita i en rubrik, men det vill jag inte heller. Det ser så tråkigt ut. Nu har jag ju ialla fall en rubrik, om den sen var bra eller dålig?..det låter vi vara osagt.

Innan jag valde rubrik så gick jag ner och frågade mina kära föräldrar om rubriker, men fick ingen som jag riktigt fastnade för.

Jag är en sån som måste ha en bra rubrik för att kunna skriva, och när jag väl har en så bara flyter det  som en båt på vatten. Har redan det här inlägget klart i huvudet.

Ialla fall, pappa tyckte att jag kunde skriva om min hund, som är väldigt mystisk för tillfället. Han matstrejkar igen, äter inte som han ska, vilket är ganska vanligt vad det gäller han. Han har ju sina stunder när han äter och när han inte äter. Men till saken, han har gått upp i vikt! Tre hela kilon, och

han äter ju knappt! Det är mysko.

Fick ett annat väldigt bra förslag av Müsli (<3). Hon tyckte att jag skulle ta

" Den människan glömmer jag aldrig" som rubrik.

Jag blev genast fäst vid den, men då kom jag till nästa problem. Exakt vem skulle jag skriva om? Det finns ju så många att välja mellan. Som vänner, släktingar eller bara någon konstig människa som man mött på stan, eller en gammal kärlek.

Det är ju ganska vanligt att skriva om någon som man varit riktigt kär i, och jag tror det är precis det jag ska göra. Just nu så känner jag för att göra det..sagt och gjort!

Du! -  Allt handlade om dig då. Vad jag än hade för mig, gjorde eller tänkte så fanns du alltid i närheten. Om du inte befann dig under samma tak ( dvs skolan ) så fanns du alltid i mitt bakhuvud. Enklaste sättet att beskriva hur det var nog är nog genom att skriva att du var som en liten borr eller skruv. Du praktiskt taget borrade dig in i mitt huvud, fyllde igen hålet efter dig och nu sitter det en skruv där, som hela tiden skaver till lite extra så fort jag ser dig.

Precis allt med dig gör mig ju helt knäsvag. Då menar jag allt!

Ögonen, dom där som är så grymt mörka, nästan svart,  som är så vakna, pigga och uppmärksamma som när som helst stannar på en för att vila där ett tag. Sen leéndet, som du kan fyra av som en raket! Och bara ditt kroppsspråk, sättet du rör dig!

Inte undra på att jag föll för dig, och det konstigaste av allt! Jag känner dig inte! Visst, vi har utbytt ord, blickar leénden som säger mer än allt. 

Hjälp vilka minnen jag har av dig, alla finns kvar, så tydligt som om jag upplevde dom igår. Och allt hände ändå för lite mer än ett år sedan.

Men jag har nog inte riktigt glömt dig, nej det har jag inte. Frågan är bara Om jag tycker om dig på samma sätt fortfarande? Hur ska man veta? Ska jag behöva se dig tillsammans med en anna tjej för att få veta?! Nej, jag vill inte få reda på vad jag känner. Inte på det sättet ialla fall.

Kan inte sätta fingret på vad det är, men något är det. Jag har bara en käsnla av att det finns ganska mycket under ytan vad det gäller dig. Om jag bara visste vad?

Nu ni, något att fundera över? Är det verkligen den som ni tror att det är?

Jag vet att några av er kommer att gissa fel, andra är inne på rätt spår och endel hade jag kunnat väcka mitt i natten och be om namnet på människan och dom hade svarat rätt!

Jag måste ju helt seriöst galen! Här har jag suttit, skrivit en massa smörja om allt och ingenting. Precis som vanligt! Egentligen om ingenting. Och jag lyckas ändå få till ett jättelångt inlägg. Herre gud!

Vad skriver jag om egentligen som tar sån plats?! 

Men jaja, folk gillar det tydligen. Mina vänner gör det ialla fall <3. Tack för att ni är underbara! <3 Jag älskar er verkligen.

Jag förstår allvarligt talat inte hur du kan acceptera att dom behandlar dig på det där sättet!?

Alla korkade ideér som dom har får du utföra, alla blir arga på dig för det och många tar dig för en idiot som man kan behandla hur som helst. Du är ju som en jävla betjänt åt dom!

Jag kan ju inte säga att jag känner dig så speciellt bra, men jag vet att du är värd så mycket mer! Du har ju alltid varit snäll och liksom visat dig mer mogen än de andra. Du har stuckit ut från mängden på ett sätt som jag gillar.

Så jag förstår ärligt talat inte..?! Kanske är det just det som de flesta i din ålder är rädd för. Att våga säga ifrån, att våga släppa taget om gamla vänner (?) för att skaffa sig nya. Och att bara ta saken i egna händer? Man är rädd för att bli töntförklarad och mobbad..?

Jag blir så satans förbannad bara..har sån lust att bara gå och prata med dig och säga vad jag tycker om det som dina sk. vänner gör mot dig!

Har du alls märkt det själv? Du kanske väljer att inte se? Du är väl bara för snäll..kanske lite rädd?!  Vad vet jag...

Snälla..hjälp mig att förstå det som verkar omöjligt. Men inget är omöjligt!

Tycker så synd om dig..vill bara hjälpa!

Och du kan ju glömma att jag vill ta tillbaka dig som vän. Största anledningen är att jag känner att jag inte kan lita på dig! Du borde veta det..

Jag orkar inte bråka mer. Det vore ju bra om vi bara kunde prata lite med varandra.. Men egentligen, till vilken nytta? Byn är liten och börjar man småprata lite så slutar det med att man blir vänner..
Är det alls någon idé?

People change.Things go wrong. Shit happens. Life goes on..

Som vanligt så satt jag och funderade på allt som rör livet, vad som är meningen osv. Kom givetvis inte på något bra. Som väntat..

Men jag kom på hur jävla mycket jag saknar, och kommer att sakna Åmans farmor Nelly.. En söt, godhjärtad, så genomsnäll liten gumma, som alltid satt ute i sommarvärmen och vinkade till en när man kom där i bilen.

Kommer alltid att komma ihåg hur vi brukade hälsa på dig och hur du brukade säga:

" hejsan småflickor, gå upp och ta en glass om ni vill"

Sen satt vi där med dig och åt Piggelin i ditt mysiga kök..Minns lukten så tydligt. Den var speciell..! Så varm och mysig. Nej..det är omöjligt att beskriva den.

Du förtjänade inte ett sånt slut som du tillslut fick..Visst, ingen gör det, men speciellt inte du. Du lever kvar i mitt minne..

Och så fort jag hör den här låten så tänker jag extra mycket på dig och farfar..<3

Saknar er så mycket..

Stäng inte ute kärleken från ditt liv genom att säga att den är omöjlig att finna.

Det snabbaste sättet att få kärlek är att ge kärlek, det snabbaste sättet att förlora kärlek är att hålla fast vid den för hårt och det bästa sättet att behålla kärlek är att ge den vingar.

Avfärda inte dina drömmar.

Att vara utan drömmar är att vara utan hopp, att vara utan hopp är att vara utan ett syfte med livet.

Ge inte upp när du fortfarande har någonting att ge.

Ingenting är över förrän det ögonblick du slutar att försöka.

Var inte rädd för att ta risker. Det är genom att ta chanser som vi lär oss att vara modiga.

(Text av Nancye Sims)

Om någon skulle fråga mig: Vem är du? Beskriv dig själv.

Hur skulle jag svara? Ja..det skulle nog ha blivit ett enkelt svar som 

" Jag heter Karolina, är femton år. Jag gillar att vara med kompisar, osv."

Alltså ett ganska orginellt och tråkigt svar enligt mig. Men det är ju det vanligaste, om man nu ska ta det snabbt och kort.

Om jag hade haft tid så hade jag nog svarat men en lång redogörelse..om mig, mitt liv, vad jag gillar och Ogillar. Ja..allt! Och mer än så, hade väl kanske blandat in de värsta och de bästa händelserna i mitt liv.

Men jag hade väl sagt ungefär så här att " Jag är en tjej på 15 händelserika höstar. Lever i en liten håla i norra sverige, att bo där är som att dansa utan musik, så man lär sig att ta vara på det man har.

Alla, eller ialla fall de flesta kompisar bor 5 mil bort, så man träffar dom endast i skolan och inte så mycket på fritiden som man hade velat.

Min fritid är inte så värst speciell, jag kommer hem från skolan vid fyra. Äter mat, sätter mig framför datorn, chattar, träffar nytt folk, bloggar laddar ner musik och såna saker. Sen masar man sig ut med hunden. När jag sen kommer hem så tar man itu med läxor, om man nu orkar, efter det så kanske jag ser lite tv. Sen redan vid nio så gnäller mamma att man ska gå och lägga sig. Aldrig i livet! Och så var bråket igång igen...

Man vill ju göra mer saker, så man stannar uppe tills klockan är ialla fall elva. Sen, åter en ny dag.

Ganska tråkig fritid om ni frågar mig. Men vad ska man göra?

Jag lyssnar mycket på musik."  

Om någon då skulle fråga om vad jag gillar för musik så kan jag lova att dom inte får endast en musiksmak, så man skulle nog inte bli så klok på mitt svar. Hade väl svarat att: Det ändras lika fort som mitt humör..vilket ändras fort ibland. Jag gillar både rock, metall rnB, rap, hiphop, och sen..vad säger man? balader? ja..gillar till och med sk. arab songs.

Annars så ägnar jag mig åt att hjälpa och stötta vänner i olika problem. Vilket jag ofta gör.  Och jag gillar det, man får en härlig känsla av att känna sig önskad och behövd.

Annars så lever jag för mina vänner, är kär i kärleken. Älskar att vara kär. Jag gillar att samla på mig små snuttar av låttexter, se film och en massa annat. Gillar att skriva om allt och ingenting.

 Spana in killar med kompisar. Eller att kasta sockar med Åman mitt i nätterna.

Jag bara gillar att...vara jag! Bara fundera på en massa saker, även om de sakerna inte alltid är så roliga att fundera på. Och jag svär som fan. Hela tiden..En dålig ovana, jag vet.  

Jag blir galen på rasister, nazister, krig och all världens jävla orättvisor. Även på folk som inte törs stå för vad dom sagt och gjort, såna som inte är sig själva, svikare, och folk som tycker ner andra och tror att dom är värda mera.

Nyss kom min mamma och frågade om jag lyssnade på " Turktoppen!"

Herre gud..min egen mamma. Bara sånt stör mig som fan.

Och jag oroar mig hela tiden för att förlora någon som står mig riktigt nära..

Känner ni mig nog bra nu?

Nej, det här blev som vanlig för långt! När jag väl skirver så kan jag inte sluta. Har liksom ingen hejd.

Måste säga att jag beundrar er som orkar läsa igenom allt jag skriver. Antingen så har ni inget liv, eller så gillar ni att läsa det jag svammlar på om?  Jag vet då inte..

Äntligen helg! Så skönt.

Vad har jag gjort idag? Nej inte så mycket, bara suttit här och drygat. Har inget att skriva om, inget alls faktiskt!

Vill inte skriva om vad jag gjort under den tiden av dagen som gått. Det känns så utnött, alla gör ju det. Jag menar..hur kul är det att läsa om det dagarna i ända? Visst, kul någon gång ibland, men inte i varje blogginlägg ju. Så nej, jag orkar faktiskt inte skriva om vad jag gör under dagarna. Varje dag ser ju likadan ut, man går upp, äter frukost, masar sig till bussen, jobbar i skolan..osv!
Sen om det händer något extra roligt eller konstigt under en dag så kanske jag skriver om det..bara för att minnas och dela med mig av händelsen.

Men annars så är det varken kul att skriva eller läsa om en vanlig dag. Så jag skriver hellre om sånt som berör mig, sånt som gör mig glad, arg, orolig eller ledsen. Det känns lite vettigare. Nu behöver ju inte alla tycka samma sak som jag. Det är väl bara tur det..eller kanske inte?  Jag vet inte..

För övrigt så har jag pratat lite med gudrun på msn idag! Han ville att jag skulle skriva lite om honom här så, ja. Då gör jag väl det då. Bara för din skull då.

Gudrun, min lilla vän- Vi ska skjuta alla tomater som försöker ta över världen. Snacka mycket ketchup det blir då.

Kommer du ihåg när vi var helt hyperaktiva och pratade om vad som helst?

Tror det blev ett av mina knasigaste samtal via msn någonsinn.

Gudrun<3  Min vän.

Ja..jag lyckades få till ett ganska långt blogginlägg.